Abborrar i Largen vid Norrtälje – ser de ut
så här...	... eller så här?
"Snöstormen" i bakgrunden är oundviklig, eftersom blixt måste användas. Gröndiset i förgrunden är lika oundvikligt, eftersom vattnet är grönt och disigt! Men "råskanningen" till vänster stämmer inte med min minnesbild från dyket. I datorn har jag återställt bilden till det synintryck jag fick när jag tog bilden.

Korallreven utanför Hurghada i Röda Havet – ser de ut
så här...	... eller så här?
Trots att jag använde blixt, blev korallerna i förgrunden blekblå. Blixten orkade inte "överrösta" det starka blå naturliga ljuset i vattnet. Hur många av dina bilder från tropiska dykresor ser ut som den till vänster? Hur minns du att revet såg ut?

Ibland är det riktigt hopplöst att fotografera i vatten. Öringyngel i Skräbeån – ser de ut
så här...	... eller så här?
Blixten stod för allt exponeringsljus, eftersom avståndet var litet. Men när blixtljuset filtrerats genom en halvmeter gulgröndisigt åvatten blev bilderna därefter. Originaldiorna låg oanvända i många år. Jag ansåg dem vara hopplösa – ända tills jag skaffade dator med skanner och bildbehandlingsprogram,

Är det "fusk" att göra så med bilder?
NEJ – hävdar jag med stor bestämdhet

Jag har inte lagt till något i bilderna som inte fanns där från början. Jag har inte flyttat på något och inte tagit bort något – utom damm på färgdiat och de vita prickarna som skapats av blixtljuset. Vad har jag då gjort?

Jo, jag har noggrant balanserat alla bildens färger till rätt "gråbalans". Förr sade man: "korrigerat färgstick". I den digitala världen (både video och digital stillbild) kallar man det för "vitbalansering". Sedan har jag ökat färgmättnaden ("förstärkt befintliga färger") tills de stämmer överens med min minnesbild från tagningstillfället.

Både färgfilmen och de digitala kamerorna har sina brister. De är ju gjorda för fotografering i luft!! Jag låter datorns bildbehandlingsprogram kompensera för bristerna. Jag återställer bilderna till det utseende de borde ha haft från början...

Arbetet är mödosamt. Det går inte fort. Jag brukar ägna ungefär en timme åt varje bild innan jag är nöjd.

Några funderingar från en åldrande fotograf:

På den gamla tiden var det enbart svartvitt som gällde. Ingen yrkesfotograf med självrespekt skulle ens drömma om att skicka ett svartvitt kameranegativ till bildredaktörer eller bildbyråer. Nej, han gick in i sitt mörkrum, lade negativet i förstoringsapparaten och framställde en så bra svartvit förstoring han förmådde. Rätt hårdhet på papperet, rätt pappersframkallare, lite skuggning här, lite efterbelysning där, kanske en mask för skuggor eller högdagrar... Att få fram en snygg svartvit förstoring kunde ta gott och väl en timme och kräva flera misslyckade försök.

Så kom färgfilmen (både färgdia och färgkort). Ytterst få fotografer skaffade sig kunskaper och resurser så att de behärskade mörkrumsteknik i färg. I stället tvingades de att skicka sina dyrbara originaldior till repro eller skanning. Och till bildredaktörer och reklambyråer och bildagenturer överallt.

Därmed förlorade fotograferna kontrollen över hur deras bilder återgavs i tidskrifter, dagstidningar och allehanda trycksaker. För att återvinna kontrollen försökte de göra "kameraoriginalet" heligt på ett sätt som det svartvita negativet aldrig var. "Originaltrogen repro" blev en sorts Helig Graal inom hela reproindustrin!

Idag finns högkvalitativa skannrar som fotografer har råd att äga. Och bildbehandlingsprogram och snabba datorer. Nu har fotograferna den verkliga chansen att återvinna kontrollen över hur deras bilder ska återges i tryck. Men den grafiska industrin har investerat miljoner i dyra trumskannrar. Den ser hela sitt existensberättigande gå upp i rök och griper till motåtgärder. "Skicka dina originaldior till oss så skannar vi dem. Ingenting som du har skannat själv går att trycka från" påstår de. De bluffar. Syna bluffen!

Jag tillhör den lilla skara fotografer som har bemödat sig om att lära sig mörkrumsteknik i färg. I snart 40 år har jag framkallat färgdiafilm, tillverkat färgduplikat i alla tänkbara storlekar och framställt färgförstoringar – även stora utställningsbilder i färg. För mig är ett färgdia inget annat än ett råmaterial att göra intressanta och njutbara bilder från. Slutresultatet behöver inte ens likna originalet – och jag bestämmer själv över hur det ska se ut!

Den digitala tekniken erbjuder nu ytterligare rika möjligheter. Alla fotografer kan lära sig (och har råd med) att behärska den. Grip chansen!