En passion. En livsuppgift. Inge Lennmark har inrättat hela sitt liv för att få göra det han älskar – fotografera under vatten. Hans livsstil väcker både indignation och beundran.

– Jag lever som en eremit här ute i skogen, säger Inge Lennmark och förklarar att grannarna inne i stan gick honom på nerverna. De klagade på att han var uppe mitt i natten, eller inte klippte gräset tillräckligt ofta. När han packade dykbussen för att på egen bekostnad göra en dyrbar expedition, kom en granne och sa att det var kul att han äntligen fått ett jobb.

Här på gården ett par mil norr om Uppsala bor Inge Lennmark sedan nio år. De tre husen rymmer allt han behöver – bostad, bibliotek, dykstation, fotolab och reprolab samt verkstad för att konstruera och reparera allt ifrån kamera- och dykutrustning till allsköns elektronik. Ladan är kombinerad motionshall och grovförråd. Utanför ligger ved- och brädstapel från de två hektaren skog.

Inge Lennmark minimerar sina kostnader. Han lever hela året på vad som för andra är en normal månadsinkomst. Annars skulle han inte kunna hålla på med det han gillar.

– En känsla av högtidlighet kan infinna sig när jag är på ett ställe där tusentals människor har stått och tittat på vattenytan, men ingen någonsin har tittat under den. Jag är först! Varje gång jag går ner i vattnet och är stannar där i fem minuter, visar det sig att det har gått två timmar på land.

Redan före tonåren var vägen utstakad för Inge Lennmark.

– Jag såg Cousteaus film ”Värld utan sol” när den gick i Norrbottens kustland på femtiotalet. Då bestämde jag mig för att det där ska jag lära mig.

Han började fotografera när han var elva och hade sitt första fotouppdrag i gymnasiet. Flyttade sen från Gammelstad utanför Luleå till Uppsala för att läsa biologi. Där fick han se en annons om en dykkurs. Första undervattensbilden tog han under en fältkurs i zoologi vid Klubbans marinbiologiska station i Fiskebäckskil.

Inte ett enda tamdjur finns på gården. Däremot en nybyggd damm. Där erbjuder Inge en akvatisk biotop till vemsomhelst som vill flytta in. Han fick en stark motvilja mot att hålla djur i fångenskap under sitt första biologjobb på 70-talet.

Det började som en dyksemester till sudanesiska Röda havet och fortsatte med en anställning som lokal chef för ett företag som fångade levande korallfiskar för export som akvariefiskar. På grund av ekonomiskt och politiskt krångel kom fiskarna aldrig iväg.

– Varenda fisk dog, minns Inge och ryser.

Företaget bytte verksamhet och Inges returbiljett till Sverige frös inne. För att klara resan hem från Sudan fick han anställning som dykguide. Samtidigt tog han bilderna till sin första bok. Boken är ännu inte publicerad.

Men Inge lät sig inte nedslås. Sedan dess har han gett ut tre böcker: en om djur och växter i svenska kusthav, en om djur och växter i svenska sötvatten och en om att fotografera i vatten. Bildarkivet rymmer det mesta man kan tänka sig av vanliga och ovanliga arter och miljöer i vatten. Från gölar och bäckar till sjöar och hav.

Dessutom har Inge skrivit och översatt en imponerande samling artiklar om marinbiologi, dykning och undervattensfoto. Och hållit ett otal föredrag. Han förtjänar epitetet folkbildare. Men vill inte predika. Hans föräldrar var ~~(?)~~ lärare.

– Jag utbildade mig till biologilärare med föresatsen att aldrig någonsin tjänstgöra inom det obligatoriska skolväsendet. Mina elever har varit frivilliga och har kommit av eget intresse.

Varje sommar packar Inge sitt kombinerade mobila hem, fotolab och dykstation, åker iväg och går under ytan. Flera timmar om dagen. Nästan alltid ensam.

– Bubblorna skrämmer fisken. Ju fler dykare desto mer bubblor och uppvirvlande sediment som förstör sikten.

Inge minns en dykning i utloppsbäcken till sjön Erken vid Norrtälje, känd för att ha mycket fisk. Han kravlade uppströms för att slippa grumla bilderna, men såg inte ett liv. Till slut gav han upp och vände. Och stirrade rakt i ögonen på ett stort gäng abborrar. De hade följt efter honom och glufsat i sig från det uppvirvlande slammet.

– Solodykning är tabu inom dykvärlden, säger Marie-Louise Keegan, tidigare chefredaktör för tidningen DYK som känt Inge Lennmark i 16 år. Det är en extrem gren som kräver en annan utbildning och ett annat psyke. Det är bara det att inom det yrke Inge har går det inte att vara fler. Han kan ligga i timmar och studera någon liten räka. Men han gör aldrig avkall på säkerheten.

Inge har dykt i de hemskaste dyhål och har upplevt hajar på nära håll. Han har aldrig varit rädd. Men en gång slog hjärtat extraslag. Det var i en försurad, till synes stendöd sjö.

– Plötsligt fick jag en känsla av att någon tittade på mig. Jag kikade över axeln. Mindre än 20 centimeter ifrån mig stod en jätteabborre och glodde. Det visade sig att de här jätteabborrarna var de sista överlevarna efter en försurningskatastrof. Sjön hade nått ett tillstånd där abborrarna lekte varje år, satte nya yngel till världen och samvetsgrant käkade upp vartenda ett.

Inge använder vanliga proffskameror med undervattenshöljen som han gjort själv. Två stycken, eftersom det inte går att byta objektiv under vattnet. Han dyker med två bojar. En "dykande" boj följer med ner i vattnet och får bära kamerorna. Den andra flyter och guppar uppe på ytan i en lång lina.

– Om jag får en hjärtattack är liket uppbojat och det finns ett snöre att dra upp det i.

Filmen framkallar han på plats. Blir bilderna misslyckade finns ju motivet kvar. Väl hemma följer en omfattande bildbearbetning i datorn. Till skillnad från många naturfotografer trixar Inge Lennmark aldrig med motivet. Bilderna mixtrar han däremot med avsevärt.

– I vattnet är allting inbäddat i ett kraftigt gulgrönt dis. Efter tjugo minuter har ögonen ställt in sig. Då ser jag motiven på ett sätt som jag sedan minns. När jag framkallar filmen motsvarar bilderna inte på minsta sätt mina minnesbilder från vattnet. Jag datorbehandlar bilderna för att komma så nära min egen upplevelse som möjligt.

Sedan några år tillbaka dyker Inge helt bubbelfritt, med slutet system. I flaskan är det ren syrgas istället för luft. Utandningsluften går runt och renas från koldioxid i ett filter.

– Nackdelen är att syrgas är mycket dyrare än komprimerad luft, säger Inge och undrar om jag och fotografen vill ha lite ”hönsmat” till teet. Några wienerbröd åker ut ur frysen och in i mikrovågsugnen.

”Hönsmaten” är en av förklaringarna till Inges minimala matkonto. Den mesta maten hämtar han själv i skogen eller i trädgården. Han är känd för sin goda saft och sylt och gör regelbundet storbak. Grannarna bjuder på ett rådjur eller en säck potatis. En granne har hönsgård och hämtar gratis mat som passerat bäst-före-datum från en stormarknad i Uppsala. Bra mat som annars skulle kasseras. Överskottet täcker Inges behov.

Wienerbröden smakar helt okej.

Inge har ofta fått höra att han är knepig. Och det har han lärt sig att acceptera. Att vara knepig är att försvara individens rättigheter mot kollektivets förtryck.

– Men jag får inte vara alltför knepig för då förlorar jag kunder.

Han har aldrig levt ihop med någon, även om han gärna skulle vilja.

– Ja, men vem fan skulle stå ut med mig? Visst kan jag väl vara snäll och artig, men oftast är jag en vresig tvärvigg.

Främsta förebilden är Dag Hammarskjöld. En människa som ständigt strävade efter att vara kunnig, objektiv, saklig och kompetent och som gick sin egen väg.

– Inge har kvaliteter som skulle göra honom till professor på vilken institution som helst. Han är en forskare i själ och hjärta, är otroligt kunnig och väldigt allsidig. Och han har en enorm disciplin. Men ett nio-till-fem-jobb ligger inte riktigt för honom, säger Marie-Louise Keegan.

Nästa bok ska heta INNANHAV och handla om Östersjön. Han hoppas få råd att slutföra projektet före pensioneringen.

Han har det inte fett. Men, med vännen Olov Kalderéns ord, även han tidigare chefredaktör för tidningen DYK:

– Han har valt sitt liv.

PERNILLA STRID

RUTA:

Aktuell: Årets Naturfotograf 2002

Ålder: 57

Familj: Skogseremit

Senast deklarerade årsinkomst: Noll kronor (bankbesparingarna minskade förra året med fyrtio tusen kronor).

Sparknep: Går aldrig på bio, köper aldrig färdiglagad mat eller dryck. Värmer huset med egen ved. Köper begagnade kläder. Gör allt själv.

Sover: Två timmar senare varje dygn, åtminstone på vintern. Slipper därmed sömnproblem.

Blev rädd: Hittills aldrig vid en dykning. Men blir fullständigt vettskrämd av att köra bil i Stockholm.

Miljömotto: Naturen är dynamisk, aldrig statisk. Vi kan styra förändringen om vi vill – men vi ska inte inbilla oss att naturen inte skulle ha förändrats i alla fall.

BILDTEXT (PORTRÄTT MED HUS):

Inge Lennmark har tagit som sin livsuppgift att undersöka och visa upp fördolda världar under ytan.

BILDTEXT (UNDERVATTENSFOTO):

Inge Lennmark är stolt över att vara folkbildare. Drivkraften är att uttrycka konstnärligt det han ser.

SLUT

Tilllbaka till Inge Lennmarks webbplats - CV